Magnificent Space

Tja!

Det har gått en tid sedan jag skrev här sist och mycket har minsann hänt, både bra och dåliga saker. Att jag har blivit 24 år är faktiskt en av dem bra sakerna. Jag välkomnar ett nytt nummer på åldern, eftersom jag faktiskt längtar till att bli äldre. Jag vill klara mig ifrån den osäkra 20-års åldern, där yrke, kärlek och framtid oftast är ett enda stort frågetecken för många och fortfarande för mig. Jag är trött på frågetecken och jag är alldeles för ivrig för att veta vad som döljer sig konstigt nog. Men jag kan skatta mig lycklig att jag iallafall sitter på ett spår som får mig att färdas framåt till en ny framtid. Att jag har nånting att göra om dagarna.

Det är kul att se mig själv i spegeln och jämföra med hur jag såg ut 2007 då jag "bara" var 20 år. Jag är mycket hårigare, har grovare men smalare ansikte och enligt min mening mycket snyggare än vad jag var då haha. Bra att utseendet och fysiken bara förbättrats med åren! Hoppas bara det håller ;) 

Så vad har annars hänt...?
Massor men ändå inte. Skolan har tagit all min tid och just nu är det sjukt mycket teori och prov/uppsatser. Det är tungt, men ärligt talat föredrar jag det än att krypa runt i snön på en övning och ständigt frysa 24/7 i dagar. Jag vill inte har några fler köldskador tack så våren får gärna titta fram nu!
Dessutom fick jag i måndags veta att jag var den enda i min grupp som fick godkänt på en stor uppsats som jag gjorde över jul. Och majoriteten i plutonen var tyvärr underkända. Jag var övertygad om underkänt för mig med så den ska jag suga och njuta av länge länge :)

Jag har varit på begravning dessutom. En otroligt känslosam stund. Men detta ser jag inte som något av de dåliga sakerna. Cermonin var så vacker som berörde alla som var där. Alla var där för att hylla henne och minnas allt det positiva med henne genom att dela med sig minnen. 

I söndags tog jag mig friheten att ta med lite krukväxter till Kvarn för att ha i mitt rum. Jag fick nämligen reda på att jag ska vara här hela året ut. Så det var dags att inreda lite kände jag när jag kommer vara här så pass mycket av mitt liv i år! Då behövs växter! Massa växter! De skänker mig faktiskt närhet haha! Åhh vad jag kommer bli en bra 24-åring! Jag är ju även snart halvvägs till 50! Hell yeah ;)

Nu sitter jag hemma i Nybro. Solen skiner och snön har ännu inte färdats till dessa landskap än.
Jag sitter och väntar på att tåget ska gå vid 14-tiden mot Kalmar där jag ska köpa en cykelhjälm till pappa i fars dag present. Och efter det bär det av mot ön där det ikväll skulle vara maskeradfest, men olyckligtvis nog så blev det inställt.
Riktigt trött som jag är nu så känns det bättre att det är nästa helg. Tobbe kommer hem och ännu fler kan vara med! Då kommer festen att äga ännu mer än vad den hade gjort ikväll ;)

Veckan har spenderats på ett enormt skjutfält som kallas Villingsberg. Där fick vi en ordentlig dos av snökaoset som kom till Sverige. För under tisdagen blåste det nått så in i helsike mycket och jag trodde att hela ansiktet skulle slipas av i detta sandpapper till snöstorm.
Det blåste så mycket att när en grupp var och övade strid och pangade i skogen en bit ifrån så tog vinden ett skott som studsat upp i luften, förde den mot oss i vänteplatsen och träffade en kille i axeln. Men ingen skada alls var skedd eftersom kulans kraft var borta och den bara flög med vindens kraft, men ändå tillräckligt hårt för att han med än gång kände smällen mot axeln. En liten udda händelse minst sagt ;)

Torsdagen gav mycket erfarenhet. Denna dag skulle vi i grupp öva närstrid genom att ta sig igenom skogen och mejja ner pappfigurer med automat på nära håll. Kom vi tillräckligt nära så slog vi omkull dem med slag från vapnet och oss själva.
Jag personligen sparkade huvudet av en liggande pappfigur så huvudet flög iväg och denna kraftfulla spark som jag gjorde ledde till att jag tappade balansen i den djupa snön, och landade platt på röven rakt på en sten. I samma sekund såg jag en annan pappfigur sticka upp bakom en stor sten framför mig så där satt jag på röven och sköt med automat till jag fick ner honom haha.
Detta låter brutalt och, ja det var det. Det var brutalt eftersom det krävs för en sådan situation. Vi skrek alla i gruppen, svor och hejade på varandra och vann striden. Jag har aldrig varit med om nått liknande. Ändå fick vi minus för att vi inte var tillräckligt aggressiva. Det har jag svårt att förstå hehe.

Samma kväll blev det gruppstrid i mörker. Spårljusammunition (skott som brinner rött) användes och ljusfacklor, s.k närlys, änvändes för att lysa upp de mörka skogarna. Det är nästan skrämmande vackert och ett underbart kaos som är svårt att beskriva eller förstå om man inte var där.

Nu är jag nått frukstansvärt trött och öm i kroppen efter att ha kämpat genom hög snö på träskmarker och med 20 kg packning hela veckan. Nu har jag förtjänat en lugn helg.

Hemstudierna är snart klara. Allt jag behöver göra är att avsluta ett arbete som ska vara på 1-2 sidor och sen ska jag bara renskriva allt på datorn och skicka innan måndag. Det känns riktigt skönt men tanke på att jag lagom till detta fick en sjujäkla feber som jag seriöst trodde skulle bli min död.

Mitt arbete nu handlar om varför soldater slåss. Vad är det som får vanliga människor att döda andra människor samtidigt som dem själva har lika stor chans att själva bli skadade och dödade? Det är rätt tunga grejer jag vet, och en och annan tanke flyger över vad det är för bransch man tillhör egentligen. 
Det jag kommer fram till är väl att man på nått sätt skapar sig en distans från den klara råa bilden över detta yrke. Att vi "bekämpar" fienden, inte dödar. Att vi skyddar folket hemma genom säkerhet och skydd och skapar fred utomlands. Ja det gör vi väl.... Och detta tror jag är viktigt som soldat att tänka. Vi måste ha en positiv bild för det vi sysslar med. Att det vi alltid strävar efter är för det stora goda. För hur man än vrider på våra syner när det gäller olika saker så kan bilderna bli så totalt olika.
En advokat till exempel: Skyddar han vanliga människor under rättegången, eller ser han till att brottslingar slipper straff?
Även en polis kan såklart ses med väldigt många ögon. En del (som jag själv) ser polisen som en beskyddare i detta mörka samhälle som trots ständiga klagomål från folket gör sitt bästa för att hålla skurkarna borta. Andra ser dem som hemska människor som kidnappar familjefäder och håller dem inlåsta från sin familj för att han var alldeles för desperat efter pengar att han var tvungen att begå brott. Och precis som vi måste även polisen vara beredd att skjuta, att "bekämpa" då plikten tvingar till detta.

Både vi som poliser har riktigt stora ansvar. Vi har de tyngsta arbetsuppgifterna och bördorna, när det kommer till att tvingas ta liv. Och när det kommer till det beslutet, då ska det vara det enda rätta.
Det sista jag vill är att den uppgiften ska hamna hos mig, men vad händer om jag vägrar göra det? Kamraters liv kanske går förlorade? Oskyldiga skadas eller dödas? Jag.... kanske dödas? För det är nog bara så man måste tänka i detta yrke, att fördelarna i ett sådant läge står över nackdelarna.