Skolan, livet och...skolan
Men nu tycker jag det är roligt. Faktiskt mer än så... jag trivs något otroligt bra! Och det märks när jag pratar i telefon med folk hemma, då mina stora trut bara babblar ur sig om mitt yrke. Det är det enda jag har just nu och det har färgat mig otroligt. I LOVE THIS SHIT!!
Idag hade vi tävling i simning på måndagsmorgonen! Så tidigt for vi iväg till Motala simhall för att genomföra detta vilket flera av oss, även jag, hade ångest inför. Livräddning och 1500m simning (60 länger).
Allt som allt slutade det med att jag tog guldmedalj i livräddning och brons på 1500m. Och jag som inte simmat sedan i somras och brukar vanligtvis inte göra det heller. Så ja... en väldigt positiv överraskning!
Senare under dagen kollade vi på film i aulan. Battle for Haditha, vilket handlade om Irakkriget och utspelade sig 2005. En sann historia dessutom. Man fick följa en grupp amerikanska soldater, en stor irakisk barnfamilj och 2 "terrorister". Men kort och gott, terroristerna gräver ner en bomb vid vägen, i närheten av familjens hus. Amerikanerna kör förbi och en bil med soldater sprängs i luften. En amerikan bli kapad på hälften, två andra skadas allvarligt. Dessutom blir dem beskjutna av terroristerna samtidigt.
Soldaterna blir helt vansinniga och hämndlystna, och ser en bil med män i vid sidan av vägen. De ställer upp dem och anklagar och skriker åt dem dem innan de skjuts likt en avrättning och är helt obeväpnade. Sedan "säkrar" de området genom att rensa husen runtomkring. Rum efter rum rensas med handgranater och automateld. Barnfamiljer som gömmer sig dör. Småbarn sprängs av granaterna och gamla som skyddar de unga blir nermejade av kulor.
En unga pappa springer ut ur husen och letar efter sin fru och son som flytt. Han skriker och ropar. Då ser amerikanska prickskyttar pappan och skjuter en kula i bröstet på pappan som rullar ner för en höjd. Därefter sätter dem 3 skott till i ryggen på honom för att sedan göra high-five med varandra och skrattandes säger hur coolt detta var. En stund senare hittar den unga mamman sin man ligga i diket full med blod. Hon skriker, ropar hans namn och kramar om honom. Amerikanska soldater närmar sig. Hon slår och spottar på soldaten som kommer fram, innan hon faller ner i gråt. Soldaten är gruppchefen som ledde anfallet mot husen. Han står chockad och kollar på henne innan han går iväg och kräks.
Väl hemma på basen blir han gratulerad och ska få en befodran och en medalj. Men snart slår han sönder saker och gråter för den skuld han känner.
Filmen gav mig ett otroligt starkt intryck. Särkilt för de oskyldiga vanliga människorna som inte behövde dö.
Jag kände ett ansvar för framtiden. Jag svär och jag lovar, att jag aldrig ska tillåta att detta sker. Jag ska inte bli en mördare. Då dör jag hellre...
The number 23 will never come again
Tja!
Det har gått en tid sedan jag skrev här sist och mycket har minsann hänt, både bra och dåliga saker. Att jag har blivit 24 år är faktiskt en av dem bra sakerna. Jag välkomnar ett nytt nummer på åldern, eftersom jag faktiskt längtar till att bli äldre. Jag vill klara mig ifrån den osäkra 20-års åldern, där yrke, kärlek och framtid oftast är ett enda stort frågetecken för många och fortfarande för mig. Jag är trött på frågetecken och jag är alldeles för ivrig för att veta vad som döljer sig konstigt nog. Men jag kan skatta mig lycklig att jag iallafall sitter på ett spår som får mig att färdas framåt till en ny framtid. Att jag har nånting att göra om dagarna.
Det är kul att se mig själv i spegeln och jämföra med hur jag såg ut 2007 då jag "bara" var 20 år. Jag är mycket hårigare, har grovare men smalare ansikte och enligt min mening mycket snyggare än vad jag var då haha. Bra att utseendet och fysiken bara förbättrats med åren! Hoppas bara det håller ;)
Så vad har annars hänt...?
Massor men ändå inte. Skolan har tagit all min tid och just nu är det sjukt mycket teori och prov/uppsatser. Det är tungt, men ärligt talat föredrar jag det än att krypa runt i snön på en övning och ständigt frysa 24/7 i dagar. Jag vill inte har några fler köldskador tack så våren får gärna titta fram nu!
Dessutom fick jag i måndags veta att jag var den enda i min grupp som fick godkänt på en stor uppsats som jag gjorde över jul. Och majoriteten i plutonen var tyvärr underkända. Jag var övertygad om underkänt för mig med så den ska jag suga och njuta av länge länge :)
Jag har varit på begravning dessutom. En otroligt känslosam stund. Men detta ser jag inte som något av de dåliga sakerna. Cermonin var så vacker som berörde alla som var där. Alla var där för att hylla henne och minnas allt det positiva med henne genom att dela med sig minnen.
I söndags tog jag mig friheten att ta med lite krukväxter till Kvarn för att ha i mitt rum. Jag fick nämligen reda på att jag ska vara här hela året ut. Så det var dags att inreda lite kände jag när jag kommer vara här så pass mycket av mitt liv i år! Då behövs växter! Massa växter! De skänker mig faktiskt närhet haha! Åhh vad jag kommer bli en bra 24-åring! Jag är ju även snart halvvägs till 50! Hell yeah ;)
Dreams
It's those dreams that makes the world beautiful, a better place than the reality shows you
