Give me my life back to me.....
En vecka har gått sedan jag lämnade det civila livet igen, en ångestfylld stund då de sista stegen tog ombord mig på tåget som skulle ta mig långt bort ännu en gång. En känsla som sa till mig att stanna, kliv av tåget, kliv in till ditt liv igen. En känsla jag väl är bekant med sedan Halmstad.
Att få vara hemma en månad har givit mig mer än jag kunnat ana. Umgås med vänner, familj och framför allt kunna tänka på bara mig själv är.....underbart. Jag var glad att ha tid för allt och alla, och tid för mig själv.
Jag är borta nu, långt borta. Och det kommer jag vara väldigt mycket. Iväg alla ni som ger mig livskraft.
Det är en jobbig känsla att ständigt slitas från alla som bygger upp ens liv. Att mitt liv just nu ligger i ett oöppnat paket som endast får öppnas på julafton. Hehe... jag har så svårt att förklara denna känsla med ord.
Jag har liksom inte tid för mitt egna liv längre!
Vad finns det för mening med att skaffa nya möbler när jag sällan är hemma?
Vad finns det för mening att skaffa mig en hobby när jag sällan är hemma?
Vad finns det för mening att skaffa mig en ny lägenhet när jag sällan är hemma?
Vad finns det för mening att hitta kärleken.... när jag sällan är hemma?
Så mycket som jag längtar efter den varma känslan igen så fruktar jag den just nu. Jag minns Halmstad, jag minns hur det var att med gråt i halsen lämna henne varje söndag. Att känna ångest för att jag var så jävla självisk som ville detta. Att varje söndag slitas från sin älskade gjorde fruktansvärt ont.
Och i telefonen var det ibland som att man hade så mycket att säga, men lite sades. Åh den ångesten och ständiga hemlängtan.
Relationer och denna typen av utbildning går inte ihop. I korridoren nu står alla killar som ringer hem till sina käraste. "Ångestens korridor" som alla kallar den. Jag kan bara hålla med, jag vet hur det brukade vara.
Bara idag var den en av mina plutonskamrater som blev dumpad nu när han är här i Eksjö. Dem var förlovade...
Är det detta som väntar? Ett liv där jag är borta hela tiden? Att riskera mitt liv utomlands samtidigt som jag riskerar mitt liv hemma?
Fan ta mig att jag vill detta så mycket. Fan ta mig att jag ska vara så jävla speciell, att jag ska vara så anorlunda. Jag kan sluta när jag vill, men det vill jag inte. För i slutet av tunneln finns det alltid ljus. Det ljuset för mig är när detta är över. Då jag flyttar till Lund och jobbar bland det vackra landskapet Skåne.
Att kunna börja ta tag i mitt liv igen.
Om ett år...
Om jag bara håller ut ett år till...
Då ska jag få mitt liv tillbaka igen.... om så bara ett tag, innan jag ska bort igen
Att få vara hemma en månad har givit mig mer än jag kunnat ana. Umgås med vänner, familj och framför allt kunna tänka på bara mig själv är.....underbart. Jag var glad att ha tid för allt och alla, och tid för mig själv.
Jag är borta nu, långt borta. Och det kommer jag vara väldigt mycket. Iväg alla ni som ger mig livskraft.
Det är en jobbig känsla att ständigt slitas från alla som bygger upp ens liv. Att mitt liv just nu ligger i ett oöppnat paket som endast får öppnas på julafton. Hehe... jag har så svårt att förklara denna känsla med ord.
Jag har liksom inte tid för mitt egna liv längre!
Vad finns det för mening med att skaffa nya möbler när jag sällan är hemma?
Vad finns det för mening att skaffa mig en hobby när jag sällan är hemma?
Vad finns det för mening att skaffa mig en ny lägenhet när jag sällan är hemma?
Vad finns det för mening att hitta kärleken.... när jag sällan är hemma?
Så mycket som jag längtar efter den varma känslan igen så fruktar jag den just nu. Jag minns Halmstad, jag minns hur det var att med gråt i halsen lämna henne varje söndag. Att känna ångest för att jag var så jävla självisk som ville detta. Att varje söndag slitas från sin älskade gjorde fruktansvärt ont.
Och i telefonen var det ibland som att man hade så mycket att säga, men lite sades. Åh den ångesten och ständiga hemlängtan.
Relationer och denna typen av utbildning går inte ihop. I korridoren nu står alla killar som ringer hem till sina käraste. "Ångestens korridor" som alla kallar den. Jag kan bara hålla med, jag vet hur det brukade vara.
Bara idag var den en av mina plutonskamrater som blev dumpad nu när han är här i Eksjö. Dem var förlovade...
Är det detta som väntar? Ett liv där jag är borta hela tiden? Att riskera mitt liv utomlands samtidigt som jag riskerar mitt liv hemma?
Fan ta mig att jag vill detta så mycket. Fan ta mig att jag ska vara så jävla speciell, att jag ska vara så anorlunda. Jag kan sluta när jag vill, men det vill jag inte. För i slutet av tunneln finns det alltid ljus. Det ljuset för mig är när detta är över. Då jag flyttar till Lund och jobbar bland det vackra landskapet Skåne.
Att kunna börja ta tag i mitt liv igen.
Om ett år...
Om jag bara håller ut ett år till...
Då ska jag få mitt liv tillbaka igen.... om så bara ett tag, innan jag ska bort igen
Kommentarer
Trackback
