Skolan, livet och...skolan
Det är svårt att ta sig tid till att skriva. Det är svårt att komma på nått jag ska skriva om. För jag fokuserar väldigt mycket på skolan och jag känner att jag fått tillbaka en enorm ambition igen, till skillnad efter julledigheten.
Men nu tycker jag det är roligt. Faktiskt mer än så... jag trivs något otroligt bra! Och det märks när jag pratar i telefon med folk hemma, då mina stora trut bara babblar ur sig om mitt yrke. Det är det enda jag har just nu och det har färgat mig otroligt. I LOVE THIS SHIT!!
Idag hade vi tävling i simning på måndagsmorgonen! Så tidigt for vi iväg till Motala simhall för att genomföra detta vilket flera av oss, även jag, hade ångest inför. Livräddning och 1500m simning (60 länger).
Allt som allt slutade det med att jag tog guldmedalj i livräddning och brons på 1500m. Och jag som inte simmat sedan i somras och brukar vanligtvis inte göra det heller. Så ja... en väldigt positiv överraskning!
Senare under dagen kollade vi på film i aulan. Battle for Haditha, vilket handlade om Irakkriget och utspelade sig 2005. En sann historia dessutom. Man fick följa en grupp amerikanska soldater, en stor irakisk barnfamilj och 2 "terrorister". Men kort och gott, terroristerna gräver ner en bomb vid vägen, i närheten av familjens hus. Amerikanerna kör förbi och en bil med soldater sprängs i luften. En amerikan bli kapad på hälften, två andra skadas allvarligt. Dessutom blir dem beskjutna av terroristerna samtidigt.
Soldaterna blir helt vansinniga och hämndlystna, och ser en bil med män i vid sidan av vägen. De ställer upp dem och anklagar och skriker åt dem dem innan de skjuts likt en avrättning och är helt obeväpnade. Sedan "säkrar" de området genom att rensa husen runtomkring. Rum efter rum rensas med handgranater och automateld. Barnfamiljer som gömmer sig dör. Småbarn sprängs av granaterna och gamla som skyddar de unga blir nermejade av kulor.
En unga pappa springer ut ur husen och letar efter sin fru och son som flytt. Han skriker och ropar. Då ser amerikanska prickskyttar pappan och skjuter en kula i bröstet på pappan som rullar ner för en höjd. Därefter sätter dem 3 skott till i ryggen på honom för att sedan göra high-five med varandra och skrattandes säger hur coolt detta var. En stund senare hittar den unga mamman sin man ligga i diket full med blod. Hon skriker, ropar hans namn och kramar om honom. Amerikanska soldater närmar sig. Hon slår och spottar på soldaten som kommer fram, innan hon faller ner i gråt. Soldaten är gruppchefen som ledde anfallet mot husen. Han står chockad och kollar på henne innan han går iväg och kräks.
Väl hemma på basen blir han gratulerad och ska få en befodran och en medalj. Men snart slår han sönder saker och gråter för den skuld han känner.
Filmen gav mig ett otroligt starkt intryck. Särkilt för de oskyldiga vanliga människorna som inte behövde dö.
Jag kände ett ansvar för framtiden. Jag svär och jag lovar, att jag aldrig ska tillåta att detta sker. Jag ska inte bli en mördare. Då dör jag hellre...
Men nu tycker jag det är roligt. Faktiskt mer än så... jag trivs något otroligt bra! Och det märks när jag pratar i telefon med folk hemma, då mina stora trut bara babblar ur sig om mitt yrke. Det är det enda jag har just nu och det har färgat mig otroligt. I LOVE THIS SHIT!!
Idag hade vi tävling i simning på måndagsmorgonen! Så tidigt for vi iväg till Motala simhall för att genomföra detta vilket flera av oss, även jag, hade ångest inför. Livräddning och 1500m simning (60 länger).
Allt som allt slutade det med att jag tog guldmedalj i livräddning och brons på 1500m. Och jag som inte simmat sedan i somras och brukar vanligtvis inte göra det heller. Så ja... en väldigt positiv överraskning!
Senare under dagen kollade vi på film i aulan. Battle for Haditha, vilket handlade om Irakkriget och utspelade sig 2005. En sann historia dessutom. Man fick följa en grupp amerikanska soldater, en stor irakisk barnfamilj och 2 "terrorister". Men kort och gott, terroristerna gräver ner en bomb vid vägen, i närheten av familjens hus. Amerikanerna kör förbi och en bil med soldater sprängs i luften. En amerikan bli kapad på hälften, två andra skadas allvarligt. Dessutom blir dem beskjutna av terroristerna samtidigt.
Soldaterna blir helt vansinniga och hämndlystna, och ser en bil med män i vid sidan av vägen. De ställer upp dem och anklagar och skriker åt dem dem innan de skjuts likt en avrättning och är helt obeväpnade. Sedan "säkrar" de området genom att rensa husen runtomkring. Rum efter rum rensas med handgranater och automateld. Barnfamiljer som gömmer sig dör. Småbarn sprängs av granaterna och gamla som skyddar de unga blir nermejade av kulor.
En unga pappa springer ut ur husen och letar efter sin fru och son som flytt. Han skriker och ropar. Då ser amerikanska prickskyttar pappan och skjuter en kula i bröstet på pappan som rullar ner för en höjd. Därefter sätter dem 3 skott till i ryggen på honom för att sedan göra high-five med varandra och skrattandes säger hur coolt detta var. En stund senare hittar den unga mamman sin man ligga i diket full med blod. Hon skriker, ropar hans namn och kramar om honom. Amerikanska soldater närmar sig. Hon slår och spottar på soldaten som kommer fram, innan hon faller ner i gråt. Soldaten är gruppchefen som ledde anfallet mot husen. Han står chockad och kollar på henne innan han går iväg och kräks.
Väl hemma på basen blir han gratulerad och ska få en befodran och en medalj. Men snart slår han sönder saker och gråter för den skuld han känner.
Filmen gav mig ett otroligt starkt intryck. Särkilt för de oskyldiga vanliga människorna som inte behövde dö.
Jag kände ett ansvar för framtiden. Jag svär och jag lovar, att jag aldrig ska tillåta att detta sker. Jag ska inte bli en mördare. Då dör jag hellre...
Kommentarer
Trackback
