Plugg plugg plugg och..... vila? NÄ PLUGG!!
Okej jag ligger redan efter med bloggandet. Men jag haaaaar verkligen inte mycket att berätta nu när jag är hemma på hemstudier. Jag pluggar hela dan, sen sätter jag mig framför datorn och spelar, eller glor på helt onödiga facebook som jag blivit sån narkoman av under semestern. Och denna självdisciplin att plugga hemma har jag så extremt svårt för. Det blir ju därmed många besök på FB som jag hatälskar så mycket.... men mest älskar.... NEJ.. HATAR! Äsch... jag önskar jag kunde säga upp mitt konto där. Men då sumpar man faktiskt de fördelar som finns där. Vilka nu det är? :P
Helgen var suverän! Fredagen spenderades i en husvagn i Böda och vi var totalt 5 pers i det totala mörkret som omringade oss på denna norra del av ön. Det var öl och en stooor flaska mousserande vin värdig ett nyårsfirande som Micke hade köpt till Tobbes korta men välkomna hemfärd. Det var en fin tanke som dock utnyttjades lite för sent när folk var för trötta. Så inte mycket drack vi ur den. Jag tyckte att min idé att vaska hela flaskan i husvagnen istället var alldeles utmärkt. Det tyckte inte de andra... Tråkigt!
Sen var det såklart mysigt att sova allihopa i denna lilla lya. Tobbe kröp ihop med Mackan i ena hörnet och jag fick mysa till det med Micke och Jojjo.
Lördagen slappade jag mest bort. Skulle försöka plugga men gick inge vidare när jag var bakfull och hade feber. Men det löste jag genom att gå på mer party på kvällen! Woohoo YAY!! Deltagarna var jag, Tobbe och för det mesta hans gamla klasskompisar. Så vi var ett rätt stort gäng ändå! Sara får vi inte glömma heller! Det var ett kärt återseende då vi inte träffats sedan midsommar.
Vi hade riktigt sköj och vi tog oss efter förfesten sedan ner till Harrys i stan och pröjsade 150 kr för att ta oss in. Värt det? Nej!! Men det var där festen var i stan så det var bara att betala och se glad ut.
Under kvällen där stötte jag på barnsomskamrater och gamla klasskompisar man inte träffat på evigheter. Det blev ju en å annan fråga "vad sysslar du med nu för tiden?" osv osv. Men det var bara treeeeeevligt.
Nu längtar jag tillbaka till skolan så mycket. Det är där jag finner min mening med livet just nu. Jag älskar det jag gör och jag älskar mitt liv där. Vänner och kamrater bor ju i rummen brevid så när skolan är över för dagen finns det alltid nån att umgås med. Vare sig träna tillsammans, ta en öl på mässen, spela biljard eller bara lira tv-spel på rummet så gör det mig så mycket. Jag känner mig inte ensam en sekund där.
Och saken är väl den, att skräcken att förlora detta paradis, denna oas av förhoppningar och framtidsdrömmar i en vanligtvis uttorkad och döende öken som är mitt liv, är mer skrämmande än döden själv. Jag vågar inte tänka mig hur lågt jag skulle sjunka om jag gick miste om detta. Detta är mitt kall!
Jag antar att jag kan känna mig lycklig som på detta vis har hittat hem.
Jag funderar även på att åka på en mission så fort jag blir klar med utbildningen. Afghanistan för hela slanten. Jag känner ett par som ska göra samma och har de rätta kontakterna. Blir jag bara mer vän med dom och jag får tillåtelse av mina chefer på regementet i Skåne så kan det definitivt bli av.
Såklart oroar jag mig mycket för vad familjen ska tycka. Det är en riktigt stor börda som jag lägger på dem, och det är oundvikligt. Jag vet att dem hatar det, bara av den anledningen att vi knappt pratar om det.
Jag känner mig så självisk. Men jag vill detta! Jag vill ha mitt äventyr! Men jag vet ju även om de stora riskerna där nere, mer än ni eller min familj. Och skulle kanske kanske något gå fel där nere, då hoppas jag folk förstår att jag följde mina drömmar och jag kämpade för det jag trodde på. Att det var mitt val.
Helgen var suverän! Fredagen spenderades i en husvagn i Böda och vi var totalt 5 pers i det totala mörkret som omringade oss på denna norra del av ön. Det var öl och en stooor flaska mousserande vin värdig ett nyårsfirande som Micke hade köpt till Tobbes korta men välkomna hemfärd. Det var en fin tanke som dock utnyttjades lite för sent när folk var för trötta. Så inte mycket drack vi ur den. Jag tyckte att min idé att vaska hela flaskan i husvagnen istället var alldeles utmärkt. Det tyckte inte de andra... Tråkigt!
Sen var det såklart mysigt att sova allihopa i denna lilla lya. Tobbe kröp ihop med Mackan i ena hörnet och jag fick mysa till det med Micke och Jojjo.
Lördagen slappade jag mest bort. Skulle försöka plugga men gick inge vidare när jag var bakfull och hade feber. Men det löste jag genom att gå på mer party på kvällen! Woohoo YAY!! Deltagarna var jag, Tobbe och för det mesta hans gamla klasskompisar. Så vi var ett rätt stort gäng ändå! Sara får vi inte glömma heller! Det var ett kärt återseende då vi inte träffats sedan midsommar.
Vi hade riktigt sköj och vi tog oss efter förfesten sedan ner till Harrys i stan och pröjsade 150 kr för att ta oss in. Värt det? Nej!! Men det var där festen var i stan så det var bara att betala och se glad ut.
Under kvällen där stötte jag på barnsomskamrater och gamla klasskompisar man inte träffat på evigheter. Det blev ju en å annan fråga "vad sysslar du med nu för tiden?" osv osv. Men det var bara treeeeeevligt.
Nu längtar jag tillbaka till skolan så mycket. Det är där jag finner min mening med livet just nu. Jag älskar det jag gör och jag älskar mitt liv där. Vänner och kamrater bor ju i rummen brevid så när skolan är över för dagen finns det alltid nån att umgås med. Vare sig träna tillsammans, ta en öl på mässen, spela biljard eller bara lira tv-spel på rummet så gör det mig så mycket. Jag känner mig inte ensam en sekund där.
Och saken är väl den, att skräcken att förlora detta paradis, denna oas av förhoppningar och framtidsdrömmar i en vanligtvis uttorkad och döende öken som är mitt liv, är mer skrämmande än döden själv. Jag vågar inte tänka mig hur lågt jag skulle sjunka om jag gick miste om detta. Detta är mitt kall!
Jag antar att jag kan känna mig lycklig som på detta vis har hittat hem.
Jag funderar även på att åka på en mission så fort jag blir klar med utbildningen. Afghanistan för hela slanten. Jag känner ett par som ska göra samma och har de rätta kontakterna. Blir jag bara mer vän med dom och jag får tillåtelse av mina chefer på regementet i Skåne så kan det definitivt bli av.
Såklart oroar jag mig mycket för vad familjen ska tycka. Det är en riktigt stor börda som jag lägger på dem, och det är oundvikligt. Jag vet att dem hatar det, bara av den anledningen att vi knappt pratar om det.
Jag känner mig så självisk. Men jag vill detta! Jag vill ha mitt äventyr! Men jag vet ju även om de stora riskerna där nere, mer än ni eller min familj. Och skulle kanske kanske något gå fel där nere, då hoppas jag folk förstår att jag följde mina drömmar och jag kämpade för det jag trodde på. Att det var mitt val.
Kommentarer
Trackback
