Reality
Men dessa ord får vänta, för lördagen tog en rejäl vändning helt plötsligt.
Ännu en har gått förlorad där nere idag. Och nu kan jag inte göra annat än att tänka på det och grubbla inför framtiden. Det är den verklighet som existerar där.
Vila i frid Kenneth Wallin.
Alla mina tankar går till din familj och nära.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/stupadesvenskarnaiafghanistan/
Why we fight?
Hemstudierna är snart klara. Allt jag behöver göra är att avsluta ett arbete som ska vara på 1-2 sidor och sen ska jag bara renskriva allt på datorn och skicka innan måndag. Det känns riktigt skönt men tanke på att jag lagom till detta fick en sjujäkla feber som jag seriöst trodde skulle bli min död.
Mitt arbete nu handlar om varför soldater slåss. Vad är det som får vanliga människor att döda andra människor samtidigt som dem själva har lika stor chans att själva bli skadade och dödade? Det är rätt tunga grejer jag vet, och en och annan tanke flyger över vad det är för bransch man tillhör egentligen.
Det jag kommer fram till är väl att man på nått sätt skapar sig en distans från den klara råa bilden över detta yrke. Att vi "bekämpar" fienden, inte dödar. Att vi skyddar folket hemma genom säkerhet och skydd och skapar fred utomlands. Ja det gör vi väl.... Och detta tror jag är viktigt som soldat att tänka. Vi måste ha en positiv bild för det vi sysslar med. Att det vi alltid strävar efter är för det stora goda. För hur man än vrider på våra syner när det gäller olika saker så kan bilderna bli så totalt olika.
En advokat till exempel: Skyddar han vanliga människor under rättegången, eller ser han till att brottslingar slipper straff?
Även en polis kan såklart ses med väldigt många ögon. En del (som jag själv) ser polisen som en beskyddare i detta mörka samhälle som trots ständiga klagomål från folket gör sitt bästa för att hålla skurkarna borta. Andra ser dem som hemska människor som kidnappar familjefäder och håller dem inlåsta från sin familj för att han var alldeles för desperat efter pengar att han var tvungen att begå brott. Och precis som vi måste även polisen vara beredd att skjuta, att "bekämpa" då plikten tvingar till detta.
Både vi som poliser har riktigt stora ansvar. Vi har de tyngsta arbetsuppgifterna och bördorna, när det kommer till att tvingas ta liv. Och när det kommer till det beslutet, då ska det vara det enda rätta.
Det sista jag vill är att den uppgiften ska hamna hos mig, men vad händer om jag vägrar göra det? Kamraters liv kanske går förlorade? Oskyldiga skadas eller dödas? Jag.... kanske dödas? För det är nog bara så man måste tänka i detta yrke, att fördelarna i ett sådant läge står över nackdelarna.
Plugg plugg plugg och..... vila? NÄ PLUGG!!
Helgen var suverän! Fredagen spenderades i en husvagn i Böda och vi var totalt 5 pers i det totala mörkret som omringade oss på denna norra del av ön. Det var öl och en stooor flaska mousserande vin värdig ett nyårsfirande som Micke hade köpt till Tobbes korta men välkomna hemfärd. Det var en fin tanke som dock utnyttjades lite för sent när folk var för trötta. Så inte mycket drack vi ur den. Jag tyckte att min idé att vaska hela flaskan i husvagnen istället var alldeles utmärkt. Det tyckte inte de andra... Tråkigt!
Sen var det såklart mysigt att sova allihopa i denna lilla lya. Tobbe kröp ihop med Mackan i ena hörnet och jag fick mysa till det med Micke och Jojjo.
Lördagen slappade jag mest bort. Skulle försöka plugga men gick inge vidare när jag var bakfull och hade feber. Men det löste jag genom att gå på mer party på kvällen! Woohoo YAY!! Deltagarna var jag, Tobbe och för det mesta hans gamla klasskompisar. Så vi var ett rätt stort gäng ändå! Sara får vi inte glömma heller! Det var ett kärt återseende då vi inte träffats sedan midsommar.
Vi hade riktigt sköj och vi tog oss efter förfesten sedan ner till Harrys i stan och pröjsade 150 kr för att ta oss in. Värt det? Nej!! Men det var där festen var i stan så det var bara att betala och se glad ut.
Under kvällen där stötte jag på barnsomskamrater och gamla klasskompisar man inte träffat på evigheter. Det blev ju en å annan fråga "vad sysslar du med nu för tiden?" osv osv. Men det var bara treeeeeevligt.
Nu längtar jag tillbaka till skolan så mycket. Det är där jag finner min mening med livet just nu. Jag älskar det jag gör och jag älskar mitt liv där. Vänner och kamrater bor ju i rummen brevid så när skolan är över för dagen finns det alltid nån att umgås med. Vare sig träna tillsammans, ta en öl på mässen, spela biljard eller bara lira tv-spel på rummet så gör det mig så mycket. Jag känner mig inte ensam en sekund där.
Och saken är väl den, att skräcken att förlora detta paradis, denna oas av förhoppningar och framtidsdrömmar i en vanligtvis uttorkad och döende öken som är mitt liv, är mer skrämmande än döden själv. Jag vågar inte tänka mig hur lågt jag skulle sjunka om jag gick miste om detta. Detta är mitt kall!
Jag antar att jag kan känna mig lycklig som på detta vis har hittat hem.
Jag funderar även på att åka på en mission så fort jag blir klar med utbildningen. Afghanistan för hela slanten. Jag känner ett par som ska göra samma och har de rätta kontakterna. Blir jag bara mer vän med dom och jag får tillåtelse av mina chefer på regementet i Skåne så kan det definitivt bli av.
Såklart oroar jag mig mycket för vad familjen ska tycka. Det är en riktigt stor börda som jag lägger på dem, och det är oundvikligt. Jag vet att dem hatar det, bara av den anledningen att vi knappt pratar om det.
Jag känner mig så självisk. Men jag vill detta! Jag vill ha mitt äventyr! Men jag vet ju även om de stora riskerna där nere, mer än ni eller min familj. Och skulle kanske kanske något gå fel där nere, då hoppas jag folk förstår att jag följde mina drömmar och jag kämpade för det jag trodde på. Att det var mitt val.
